Direktlänk till inlägg 15 september 2010
många av mina favoritbloggare har kommit att bli mina främsta förebilder.
det är så enkelt att ta del av deras åsikter, deras tankar, våra likheter, det jag beundrar.
när förebilder krossas däremot, då krossas också en bit av mitt hjärta. lika lätt att ta del av det bra, lite lätt är det att inte hålla med. att förvånas och bli lite ledsen.
har alltid mer eller mindre använt bloggar som en undanflykt från mitt egna liv. för att inte känna mig ensam, för att veta att det finns fler som mig.
hjärtat som krossas när det visar sig att dom inte förtjänar att höjas på piedestal av mig.
finns det bara jag trots allt?
katastrofalt fet. fruktansvärt svag. hade inte jag bestämt mig? skulle inte jag lyckas den här gången? fyfan. började med att jag inte klarade av att dricka nutrilette igår, så sjukt äckligt ju. mår illa så lätt, höll på kräkas. åt 2 c...
efter en evighet (4 timmar...) på tåget är jag tillbaka i stockholm. känner mig... oinspirerad. ledsen. ensam på ett dåligt vis. om det finns någon stockholmsbo som läser och vill ta mig under sina vingar, hör av dig. på fredag har v...
vet att jag redan skrivit fem inlägg idag. ibland kan inte sånt hjälpas. jag får väl verka och vara tjatig och livlös, men när lusten att skriva knackar på måste man släppa in den för att få ur sig orden. finns så mycket jag vill göra och ...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
3 |
4 |
5 |
|||||
6 |
7 |
8 |
9 |
10 |
11 |
12 |
|||
13 |
14 | 15 | 16 |
17 | 18 |
19 |
|||
20 |
21 |
22 |
23 |
24 |
25 |
26 |
|||
27 |
28 |
29 |
30 |
||||||
|